Se mor jeg er på TV

Reality- bølgen begynner å avta i Norge og vi som blir flaue av folks pinlige avsløringer kan sakte men sikkert begynne å se på TV igjen. Men hva har denne bølgen gjort med oss?

Da reality-bølgen kom til Norge synes jeg det var gøy å se på. Da var folk seg sjøl og aktørene visste nok ikke helt hva de meldte seg på. Det var ingen som hadde noen referansepunkter eller erfaringsgrunnlag. Man hadde ikke sett Rodney på Big Brother eller Inga Berit på Bonderomantikk. Og man var i større eller mindre grad bare "helt normal norsk ungdom".

Etter hvert har konseptene blitt mer og mer ekstreme og mer og mer pinlige for oss som liker "privatlivets fred". Ungdommene på skjermen er ikke lenger "helt normale" og de blir håndplukket for å lage "god TV".

Før hadde mange lyst til å bli "god i noe" - prestere. God i idrett, flink skuespiller eller stå på en scene og synge. At man da ble kjendis var nok et tilleggsgode og motivasjon for mange. Men nå etter realitybølgen så virker det som det er legitimt å bare "ville bli kjendis" evnt "komme i media". Det er ikke så viktig hvorfor eller hvordan man kommer i media, bare man blir kjendis.

Samtidig tøyer enkelte publikasjoner også grensene. Se & Hør synes det er helt greit at en 21 år gammel jente "står frem" med sin affære. Og VG går enda lenger og intervjuer en illusjonist om "da far drepte mor". Jarle Aabø har en god kommentar i E24 om nettopp dette.

Jeg håper inderlig reality- bølgen snart er over, at vi får stillere vann og at man igjen synes privatlivets fred er verdt å ta vare på. At publikasjoner som VG og Se&Hør tenker på at en ung kvinne eller mann ikke nødvendigvis har tenkt på alle konsekvensene "avsløringer" får for en selv, familie og venner.

Vi får håpe det er håp i hengende snøre.

Alder definert av et platecover

Sitter her og hører på Carola av alle ting.. Fant den klassiske plata "Steg för Steg" på Spotify. Jeg måtte le litt når jeg så coveret på plata. Jeg har med tid og stunder skjønt at jeg ikke er noen ungdom lenger. Men at det faktisk er ganske mange år siden jeg var ungdom - det går nå opp for meg litt etter litt.

Steg för steg kom våren 1984, jeg var åtte og fikk kopiere kasetten av min bestevenninne. Vi digga Carola, Bobbysocks og etterhvert også Madonna. Det er ikke mindre enn 25 år siden!



På Carolas plate finnes det også et "60-tals potpurri" - vi digga den rått mens vi hoppa rundt i nattkjole med hårbørste som mik. Vi skjønte ikke "gamlingene" som likte orginalen bedre. Orginalen? Carola var jo den beste.

Ja, hvem kunne like Buddy Holly? Han så jo ut som han var fra oldtiden. Hvem hadde på seg slips på scenen??

Og det er vel her jeg møter meg selv litt i døra nå om dagen. Orginal = best og olajakka lik Carola sin henger fortsatt i skapet. Anvendelig plagg ja.

Så jeg sier som Carola;

Jag såg mig om i en värld av förändring
Jag stod och tveka' en stund vid mitt vägskäl
Och jag har börjat gå
Jag har funnit mig själv

Och jag är glad för allt som jag känner
Att jag är jag och får ha mina vänner
Som hjälpt mig nå mitt mål
Och jag har funnit mig själv

Jag känner lusten att leva så starkt
Och jag vet att jag kan dela med mig
Jag ska ta vara på varje sekund som mitt liv
Kan ge mig

Visst har jag känt både oro och tvivel
Men det har funnits ett ljus där i mörkret
Som gett mig gryningen
Och jag har funnit mig själv

Jag känner lusten att leva så starkt...

Visst har jag känt både oro och tvivel....

Mina ögon vågar se, vad livet har att ge
Och jag har börjat gå - jag har funnit mig själv
Jag känner lusten att leva så starkt i mig
Och jag har börjat gå - jag har funnit mig själv